”Det finns verkligen inte ett uns smarthet i den där hunden.” ”Jag förstår inte ens hur hon hinner känna något spår.” Det första citatet är från Jenny när vi tränade lydnad, och det andra sa Pernilla när jag skickade ut henne på ett spårupptag. Elsa handlar först och tänker, förhoppningsvis, sen. Missförstå mig rätt nu, hon har Massor av fina egenskaper och jag älskar den här galna gråa hunden så hjärtat nästan brister, men hon ställer enorma krav på mig. Jag kan aldrig gå ut och ”bara köra” lite, då slutar det i en hysterisk hund och en minst lika hysterisk matte. Jag har aldrig haft en Elsa tidigare. Enya kunde jag dra på hur mycket som helst och hon behövde det också. Midas, ja han är Midas. Den klokaste hund jag vet. Han bara gör momenten, oavsett hur jag uppför mig. Ibland tycker jag mig se ett milt överseende hos honom när jag snubblar över mina egna fötter eller slänger apporten rakt upp. Gör jag samma sak med Elsa hamnar hon i en egen omloppsbana runt jorden och sen kan jag ju försöka få henne att landa på samma planet som mig igen.
Hennes enorma styrka är däremot hennes vilja att Alltid jobba. Hon tar aldrig slut, hon vill alltid lite till och hon ställer alltid upp. Sen är det upp till mig att försöka styra upp all den där viljan som ibland påminner om ett vulkanutbrott.
I helgen har vi tränat. Mycket. Spår, lydnad och uppletande i dagarna tre. Två spår som hon, i vanlig ordning, löste fint. Ett spår lagt av mig och ett av Hans och när vi ändå är inne på citat så stämmer det Hans sa ganska bra: ”Hon rinner genom spåret.” När jag äntligen lärt mig att sluta hålla emot för kung och fosterland så har jag även fått en mycket mer harmonisk hund i spåret som inte påminner om en påtänd grävling längre. Ett spårupptag har vi hunnit med också. Pernilla var mitt vittne till galenskapen. Farten ut är lika hög som vid ett uppletande, och ändå har hon tvärstannat vid spåret varje gång och valt framspår tre gånger av tre det senaste. Tur? Jag vet faktiskt inte. Nu ska jag lägga spårupptag lite närmare och se vad som händer, hinner hon ha med sig näsan även då så är det hatten av.
Två uppletanden har det blivit, det första bjöd på både ljud och allmänt stök. ”Stå du där borta matte, jag klarar det här själv.” Alla föremål in dock, och snabbt. Fast det är inte roligt när jag känner att jag inte når henne. Uppletandet två dagar senare var något helt annat. Fyra snabba, raka, tysta skick. Kanske var det lydnadspasset dagen innan som gjorde det…Jenny talade om en del sanningar för mig. Saker jag egentligen vet. Små grejer som jag släpper på i lydnaden, små friheter som i Elsas värld blir abnorma. Hon kan inte ta ansvar för en sådan frihet, hon behöver veta exakt vad jag begär av henne, varje gång. Då är hon också den fantastiska lydnadshund hon kan vara. Det är jag, som håller i snöret, som behöver en känga med jämna mellanrum.
Tja. Vad säger man. 28 kg kärlek.
